Han, hon och rädslan för kön

Det debatteras tydligen friskt om skolans genuspedagogik nu i Sverige. DN har fuktat sitt politiskt korrekta finger, satt upp det i luften och lyft in en flod av artiklar i ämnet. Tidningen berättar tex om pappan Linus (16 feb), som inte säger till sina barn vilket kön det har, ”för att det inte ska känna sig begränsat utifrån det kön som samhällets norm anser att man ska ha”. Barnen ifråga är sex månader och två år gamla. Men visst, det ska börjas i tid.

Linus och hans sambo är inte ensamma i sin kamp för en könlös värld. i Stockholm finns det förskolor med uttalad ambition att barnen inte ska vara något kön. Förskolan Egalia är en sådan, där likasinnade föräldrar kan samlas och förfasas över vilket hemskt samhälle vi lever i, befolkat av män och kvinnor (fula ord det där).

Stackars Linus och hans sambo hade problem på sin förra förskola. “De tilltalade bland annat barnen med ”kom, killar!” och ”hej, tjejer!”. Usch. Personalen är ju närmast att betrakta som mindre vetande, med medeltida värderingar. Men nu är Linus nöjd: “På vår nuvarande förskola går det inte att säga könen på många av barnen”.

Vilket framsteg. Vad är problemet egentligen, undrar jag. Är detta en fråga om jämställdhet, eller handlar det bara om att Linus och hans likasinnade vill vara bäst på att vara så genus-extrema som möjligt?

Själv anser jag mig vara hyfsat jämställd. Vi delar på städning, tvätt, disk, handla, laga mat. Allt sådant som de flesta svenska män gör idag. Jag och Towe jobbar för att vår son ska lära sig att behandla människor lika och få erfarenhet av många olika kulturer. Min son behöver inte ha kläder i enbart ”killfärger”. Han leker med spis och kastruller lika bra som med sina bilar. Dockor funkar lika bra att leka med som dinosaurier. Men nej, jag kommer aldrig att undvika att tala om för honom att han är en kille. Och jag kommer inte hymla med att det finns olika kön, och att han tillhör ett av dom. Eller att killar och tjejer beter sig olika.

“Vi vill inte ta bort det biologiska könet. Det är det sociala könet vi arbetar med”, säger Lotta Rajalin på förskolan Egalia. Fast… om ni kallar alla barn för “hen”, är det inte just vad ni gör då, tar bort det biologiska könet?

Vad blir framtiden av det här, tro? Ska vi uppfostra barnen till androgyna varelser, ovetandes om att det finns olika kön? För att komma dit snarast möjligt är det kanske lika bra att lagstifta mot användandet av ”han” och ”hon”. Någon politiskt bevandrad två-åring kan ju ta illa upp, eller känna sig begränsad utifrån sitt kön annars. Och varför inte bara göra slag i saken och operera om alla barn som föds till ”hen”-kön. Sen slipper vi problemen med att män är män och kvinnor är kvinnor.

Men nej tack. För min del räcker det nu. Går det att på ett tydligt sätt skilja ut de förskolor som inte sysslar med detta ideologiska vansinne?

Vi är snart tillbaka i Sverige och då ska vi sätta vår son på en förskola. Jag anmäler härmed mitt intresse för en genus-konservativ förskola, där flickor kallas för hon och pojkar för han. Jag är inte intresserad av att sätta min son i en social experimentverkstad där personalen tror att han och hon är något farligt.

Övriga kan skicka sina barn till Egalia och låta den politiskt korrekta fanan vaja över en nation bestående av neutrum. Undrar hur det ser ut om tjugo år. Eftersom ingen människa längre kommer veta vilket kön de tillhör måste ju provrörsbarn bli det enda logiska alternativet? Provrörsbarnen växer upp till män (oj förlåt fult ord) i klänning som försöker amma och kvinnor (asch nu sa jag det igen) kämpar sig igenom kissa stående-kurser. Naturen är slutligen besegrad.

Vilket härligt land att bo i.

Och så var det bilderna

Igår regn, idag solsken!

Inregnade

Solen skiner inte alltid här i land of smiles. Idag har regnet vräkt ner, palmerna darrat i monsunen och strömmen gått med jämna mellanrum. Senaste avbrottet varade i drygt två timmar. Men so what. Nu är det kväll, himlen har klarnat och nu ska jag spana in min släkts senaste medlem via skype. Imorn blir det regnbilder och genus-inlägg. Gokväll.

Familjen by the sea

Vår näst sista weekend-semester vid havet för denna sejour i Siam har nu inletts. Alltid skönt med havsluft. Nu ska även jag vara ledig ett par dagar.

Återkommer med bloggande i helgen. Håller på att läsa in mig på den här genus-barn-diskussionen som pågår i DN... låt mig börja med att konstatera att denna man borde genomgå en rättspsykiatrisk undersökning. Men mer om det sen, nu ska jag och datorn vila efter en hård dags arbete. Gokväll.

Hurra!

Aramis har fått en kusin idag. Grattis syrran!

Security

Lugnt och fint

Ibland är det ju skönt att hänga runt hemma och mest strosa runt i våra kvarter, för omväxlings skull. Rita, bygga lego osv.

En liten utflykt blev det såklart, till the Atlanta hotel, och deras genuina inredning straight from 50-talet. Towe skriver mer om det.

I övrigt så provade jag och Towe på barnvakt ett par timmar ikväll, första gången Aramis blev barnvaktad av någon som inte är familj minsann. Det gick galant, och det är ju skönt att veta att vi nu till sist lyckats lösa det, även om det kanske var i senaste laget. Trevlig söndag önskar jag nu eder, i Thailand är helgen och slut för min del, ganska precis nu.