Så damp det då ner i brevlådan, det där brevet från faderskapshandläggaren på stadsdelskontoret där jag ombeds påta mig faderskapet för min son. Detta brev går tydligen ut till alla oäktingar som föds i vårt otuktiga land. Känns lite lagom mossigt kärnfamiljsmysigt sådär, med inslag av kristna pekpinnar. "Jaså, ni är inte gifta, utan har avlat i synd, ja då kan man aldrig vara säker på vem som är fadern". Och det är ju lite humor också, att man fortfarande 2010 behöver göra detta. Men ok, i will do. Det handlar ju om min son. Jag står för mitt faderskap.