Det är lite mycket nu, Aramis näsa bubblar som en fontän och proppfull agenda på jobbet. Så bloggen får vila lite. Men en kort uppdatering är på sin plats. Idag har vi övervintrat här i lite mer än 4 månader, och det kommer blir ganska exakt 5 månader innan vi rullar tillbaka till Sverige.
Det som kvarstår här är
-Flytta ur lägenheten (imorn)
-En sväng ner Phuket (där varken jag eller Towe nånsin satt våra fötter)
-En sväng tillbaka till Bangkok
-Bye bye
Två veckor kvar. Oj vad tiden går, hörni.
onsdag 29 februari 2012
lördag 25 februari 2012
Nedräkning
Pigg och glad efter ett par timmars bollsparkande i +37.
I övrigt konstaterar jag att vi nu endast har två helger kvar i Bangkok för denna sejour. Ikväll har vi Tom och Kik på besök, imorn börjar vi packa ihop våra prylar och på torsdag flyttar vi ut ur lägenheten. Hör rykten om vår i Sverige. Lämpligt.
I övrigt konstaterar jag att vi nu endast har två helger kvar i Bangkok för denna sejour. Ikväll har vi Tom och Kik på besök, imorn börjar vi packa ihop våra prylar och på torsdag flyttar vi ut ur lägenheten. Hör rykten om vår i Sverige. Lämpligt.
torsdag 23 februari 2012
onsdag 22 februari 2012
Fruktbilen!
Lite hastig och lustig bil i språnget på väg hem från jobbet. Men detta är iallafall fruktbilen som står parkerad på vår gata på kvällarna. Jag gillar hela grejen med en fruktbil som tuffar runt på gator och torg.
söndag 19 februari 2012
Han, hon och rädslan för kön
Det debatteras tydligen friskt om skolans genuspedagogik nu i Sverige. DN har fuktat sitt politiskt korrekta finger, satt upp det i luften och lyft in en flod av artiklar i ämnet. Tidningen berättar tex om pappan Linus (16 feb), som inte säger till sina barn vilket kön det har, ”för att det inte ska känna sig begränsat utifrån det kön som samhällets norm anser att man ska ha”. Barnen ifråga är sex månader och två år gamla. Men visst, det ska börjas i tid.
Linus och hans sambo är inte ensamma i sin kamp för en könlös värld. i Stockholm finns det förskolor med uttalad ambition att barnen inte ska vara något kön. Förskolan Egalia är en sådan, där likasinnade föräldrar kan samlas och förfasas över vilket hemskt samhälle vi lever i, befolkat av män och kvinnor (fula ord det där).
Stackars Linus och hans sambo hade problem på sin förra förskola. “De tilltalade bland annat barnen med ”kom, killar!” och ”hej, tjejer!”. Usch. Personalen är ju närmast att betrakta som mindre vetande, med medeltida värderingar. Men nu är Linus nöjd: “På vår nuvarande förskola går det inte att säga könen på många av barnen”.
Vilket framsteg. Vad är problemet egentligen, undrar jag. Är detta en fråga om jämställdhet, eller handlar det bara om att Linus och hans likasinnade vill vara bäst på att vara så genus-extrema som möjligt?
Själv anser jag mig vara hyfsat jämställd. Vi delar på städning, tvätt, disk, handla, laga mat. Allt sådant som de flesta svenska män gör idag. Jag och Towe jobbar för att vår son ska lära sig att behandla människor lika och få erfarenhet av många olika kulturer. Min son behöver inte ha kläder i enbart ”killfärger”. Han leker med spis och kastruller lika bra som med sina bilar. Men nej, jag kommer aldrig att undvika att tala om för honom att han är en kille. Och jag kommer inte hymla med att det finns olika kön, och att han tillhör ett av dom. Eller att killar och tjejer beter sig olika.
“Vi vill inte ta bort det biologiska könet. Det är det sociala könet vi arbetar med”, säger Lotta Rajalin på förskolan Egalia. Fast… om ni kallar alla barn för “hen”, är det inte just vad ni gör då, tar bort det biologiska könet?
Vad blir framtiden av det här, tro? Ska vi uppfostra barnen till androgyna varelser, ovetandes om att det finns olika kön? För att komma dit snarast möjligt är det kanske lika bra att lagstifta mot användandet av ”han” och ”hon”. Någon politiskt bevandrad två-åring kan ju ta illa upp, eller känna sig begränsad utifrån sitt kön annars. Och varför inte bara göra slag i saken och operera om alla barn som föds till ”hen”-kön. Sen slipper vi problemen med att män är män och kvinnor är kvinnor.
Men nej tack. För min del räcker det nu. Går det att på ett tydligt sätt skilja ut de förskolor som inte sysslar med detta ideologiska vansinne?
Vi är snart tillbaka i Sverige och då ska vi sätta vår son på en förskola. Jag anmäler härmed mitt intresse för en genus-konservativ förskola, där flickor kallas för hon och pojkar för han. Jag är inte intresserad av att sätta min son i en social experimentverkstad där personalen tror att han och hon är något farligt.
Övriga kan skicka sina barn till Egalia och låta den politiskt korrekta fanan vaja över en nation bestående av neutrum. Undrar hur det ser ut om tjugo år. Eftersom ingen människa längre kommer veta vilket kön de tillhör måste ju provrörsbarn bli det enda logiska alternativet? Provrörsbarnen växer upp till män (oj förlåt fult ord) i klänning som försöker amma och kvinnor (asch nu sa jag det igen) kämpar sig igenom kissa stående-kurser. Naturen är slutligen besegrad.
Vilket härligt land att bo i.
Linus och hans sambo är inte ensamma i sin kamp för en könlös värld. i Stockholm finns det förskolor med uttalad ambition att barnen inte ska vara något kön. Förskolan Egalia är en sådan, där likasinnade föräldrar kan samlas och förfasas över vilket hemskt samhälle vi lever i, befolkat av män och kvinnor (fula ord det där).
Stackars Linus och hans sambo hade problem på sin förra förskola. “De tilltalade bland annat barnen med ”kom, killar!” och ”hej, tjejer!”. Usch. Personalen är ju närmast att betrakta som mindre vetande, med medeltida värderingar. Men nu är Linus nöjd: “På vår nuvarande förskola går det inte att säga könen på många av barnen”.
Vilket framsteg. Vad är problemet egentligen, undrar jag. Är detta en fråga om jämställdhet, eller handlar det bara om att Linus och hans likasinnade vill vara bäst på att vara så genus-extrema som möjligt?
Själv anser jag mig vara hyfsat jämställd. Vi delar på städning, tvätt, disk, handla, laga mat. Allt sådant som de flesta svenska män gör idag. Jag och Towe jobbar för att vår son ska lära sig att behandla människor lika och få erfarenhet av många olika kulturer. Min son behöver inte ha kläder i enbart ”killfärger”. Han leker med spis och kastruller lika bra som med sina bilar. Men nej, jag kommer aldrig att undvika att tala om för honom att han är en kille. Och jag kommer inte hymla med att det finns olika kön, och att han tillhör ett av dom. Eller att killar och tjejer beter sig olika.
“Vi vill inte ta bort det biologiska könet. Det är det sociala könet vi arbetar med”, säger Lotta Rajalin på förskolan Egalia. Fast… om ni kallar alla barn för “hen”, är det inte just vad ni gör då, tar bort det biologiska könet?
Vad blir framtiden av det här, tro? Ska vi uppfostra barnen till androgyna varelser, ovetandes om att det finns olika kön? För att komma dit snarast möjligt är det kanske lika bra att lagstifta mot användandet av ”han” och ”hon”. Någon politiskt bevandrad två-åring kan ju ta illa upp, eller känna sig begränsad utifrån sitt kön annars. Och varför inte bara göra slag i saken och operera om alla barn som föds till ”hen”-kön. Sen slipper vi problemen med att män är män och kvinnor är kvinnor.
Men nej tack. För min del räcker det nu. Går det att på ett tydligt sätt skilja ut de förskolor som inte sysslar med detta ideologiska vansinne?
Vi är snart tillbaka i Sverige och då ska vi sätta vår son på en förskola. Jag anmäler härmed mitt intresse för en genus-konservativ förskola, där flickor kallas för hon och pojkar för han. Jag är inte intresserad av att sätta min son i en social experimentverkstad där personalen tror att han och hon är något farligt.
Övriga kan skicka sina barn till Egalia och låta den politiskt korrekta fanan vaja över en nation bestående av neutrum. Undrar hur det ser ut om tjugo år. Eftersom ingen människa längre kommer veta vilket kön de tillhör måste ju provrörsbarn bli det enda logiska alternativet? Provrörsbarnen växer upp till män (oj förlåt fult ord) i klänning som försöker amma och kvinnor (asch nu sa jag det igen) kämpar sig igenom kissa stående-kurser. Naturen är slutligen besegrad.
Vilket härligt land att bo i.
lördag 18 februari 2012
Inregnade
Solen skiner inte alltid här i land of smiles. Idag har regnet vräkt ner, palmerna darrat i monsunen och strömmen gått med jämna mellanrum. Senaste avbrottet varade i drygt två timmar. Men so what. Nu är det kväll, himlen har klarnat och nu ska jag spana in min släkts senaste medlem via skype. Imorn blir det regnbilder och genus-inlägg. Gokväll.
fredag 17 februari 2012
Familjen by the sea
Vår näst sista weekend-semester vid havet för denna sejour i Siam har nu inletts. Alltid skönt med havsluft. Nu ska även jag vara ledig ett par dagar.
Återkommer med bloggande i helgen. Håller på att läsa in mig på den här genus-barn-diskussionen som pågår i DN... låt mig börja med att konstatera att denna man borde genomgå en rättspsykiatrisk undersökning. Men mer om det sen, nu ska jag och datorn vila efter en hård dags arbete. Gokväll.
tisdag 14 februari 2012
söndag 12 februari 2012
Lugnt och fint
Ibland är det ju skönt att hänga runt hemma och mest strosa runt i våra kvarter, för omväxlings skull. Rita, bygga lego osv.
En liten utflykt blev det såklart, till the Atlanta hotel, och deras genuina inredning straight from 50-talet. Towe skriver mer om det.
I övrigt så provade jag och Towe på barnvakt ett par timmar ikväll, första gången Aramis blev barnvaktad av någon som inte är familj minsann. Det gick galant, och det är ju skönt att veta att vi nu till sist lyckats lösa det, även om det kanske var i senaste laget. Trevlig söndag önskar jag nu eder, i Thailand är helgen och slut för min del, ganska precis nu.
En liten utflykt blev det såklart, till the Atlanta hotel, och deras genuina inredning straight from 50-talet. Towe skriver mer om det.
I övrigt så provade jag och Towe på barnvakt ett par timmar ikväll, första gången Aramis blev barnvaktad av någon som inte är familj minsann. Det gick galant, och det är ju skönt att veta att vi nu till sist lyckats lösa det, även om det kanske var i senaste laget. Trevlig söndag önskar jag nu eder, i Thailand är helgen och slut för min del, ganska precis nu.
lördag 11 februari 2012
Host, harkel
Hälsan vacklar lite här i familjen, jag har varit dunderförkyld hela veckan, Towe har överansträngt "bära-barn"-armen, och mina ben är heller inte helt krya efter fotbolls-/gubbskadan förra veckan ännu. Men Aramis är pigg, tack och lov. Summa summarum blir det ingen fotboll för mig idag, men däremot kan jag bjuda på ett par bilder från förra veckans matcher.
Planen- grusplan, vad är det?
Vatten i mängder, ett genomtänkt drag när temperaturen ligger över + 30.
Och en fläkt likaså. Jag har sagt att detta är världens varmaste huvudstad va?
I övrigt är det dags att så smått börja förbereda för återresa till polcirkeln. Tack och lov är det inte lika mycket att packa ihop här som vi hade i lägenheten i Stockholm. Men mer om det framöver, kanske redan imorn när jag sammanfattar helgens bravader.
Planen- grusplan, vad är det?
Vatten i mängder, ett genomtänkt drag när temperaturen ligger över + 30.
Och en fläkt likaså. Jag har sagt att detta är världens varmaste huvudstad va?
I övrigt är det dags att så smått börja förbereda för återresa till polcirkeln. Tack och lov är det inte lika mycket att packa ihop här som vi hade i lägenheten i Stockholm. Men mer om det framöver, kanske redan imorn när jag sammanfattar helgens bravader.
måndag 6 februari 2012
Hojar
Igår tillbringade vi ett par timmar på Central World för diverse shopping. Till Aramis stora lycka var det motorcykel-utställning dagen till ära. Hojar och bågar av alla sorter helt enkelt. Aramis fastnade speciellt för en pimpad polis-motorcykel model Harley Davidson, men provsatt alla motorcyklar till både sin egen, monter-värdinnornas och alla övriga besökares förtjusning.
söndag 5 februari 2012
Gubbe
Igår var det lördag och det betyder för min del att jag tillbringar några timmar mitt på dan med ett gäng från firman och kör fotboll. Typ korpen fast i Bangkok dårå.
Tanken var nu att det skulle bli lite bilder från detta spektakulära event. Men det blir det inte alls. För att göra en lång historia kort så har jag numera en nästan äkta ful-usb från MBK mellan min telefon och datorn. Den vill inte riktigt fungera som jag vill alla gånger. Så bilder får det bli vid ett annat tillfälle.
Under gårdagens matcher drog jag för övrigt på mig en riktig gubbskada, sträckte ena lårmuskeln och fick linka av planen. Jag överlevde detta men fick ägna resten av tiden åt att ta bilder istället för att spela, och idag känns det som om mina lår är utbytta till stubbar. Tack och lov att jag har ett aktivt barn som tvingar mig att leka med honom istället för att ligga i sängen och oja mig. Ingen risk att musklerna stelnar alltså.
Övrigt som hänt under lördag och söndag är att Aramis haft en släng av feber och Towe blev magsjuk. Men febern försvann lika snabbt som den kom och Towe är på benen igen. Sammantaget tror jag nog att det blir oavgjort i martyrligan denna helg, även om det var en ganska sleten familj som vandrade Bangkoks gator idag. Gokväll.
Tanken var nu att det skulle bli lite bilder från detta spektakulära event. Men det blir det inte alls. För att göra en lång historia kort så har jag numera en nästan äkta ful-usb från MBK mellan min telefon och datorn. Den vill inte riktigt fungera som jag vill alla gånger. Så bilder får det bli vid ett annat tillfälle.
Under gårdagens matcher drog jag för övrigt på mig en riktig gubbskada, sträckte ena lårmuskeln och fick linka av planen. Jag överlevde detta men fick ägna resten av tiden åt att ta bilder istället för att spela, och idag känns det som om mina lår är utbytta till stubbar. Tack och lov att jag har ett aktivt barn som tvingar mig att leka med honom istället för att ligga i sängen och oja mig. Ingen risk att musklerna stelnar alltså.
Övrigt som hänt under lördag och söndag är att Aramis haft en släng av feber och Towe blev magsjuk. Men febern försvann lika snabbt som den kom och Towe är på benen igen. Sammantaget tror jag nog att det blir oavgjort i martyrligan denna helg, även om det var en ganska sleten familj som vandrade Bangkoks gator idag. Gokväll.
"Carpe diem"
Senaste ett och ett halvt åren kan jag räkna antalet tillfällen som denna familj sovit längre än till 7 en morgon på ena handens fingrar. Men vi hinner ju å andra sidan med en hel del tack vare detta. Idag ska vi styra upp sista månaden i land of smiles, bland annat en resa till en för oss vit fläck på thailands karta..
lördag 4 februari 2012
Sverigeresa bokad
Check. I mitten på mars rullar vi mot norra halvklotet igen. "Vi äro som flyttfåglar vi, kvitt kvitt."
onsdag 1 februari 2012
Stanna i steget
Klockan sex spelas thailändska nationalsången på bland annat tåg-stationerna här i stan, vilket är rätt roligt om du befinner dig där, just då. Under den dryga minuten som sången spelas upphör i stort sett alla med de dom höll på med och lyssnar rakryggat, vissa plyktskyldigt, andra med ett hjärta som bultar av nationell stolthet. Tänk dig själv motsvarande scen på en tunnelbane-station i Stockholm, mitt i rusningstiden så stannar all verksamhet av för en minut medan ”du gamla, du fria” strömmar ur perrongens högtalare. Det är så otänkbart att det inte ens går att föreställa sig, eller hur?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)



