Thailändare tar alla tillfällen som ges att göra vardagen lite roligare, och har därför anammat Halloween med öppna armar.
Som jag skrev förra veckan så är gymmet jag går till numera förvandlat till house of the living dead. När jag kom till gymmet idag, dagen för den stora finalen så att säga, möttes jag av en två meter lång vitsminkad transa med änglavingar på ryggen i receptionen. All övrig personal var sminkade till vampyrer eller häxor, och på dagens dansklass stod 30 thailändare och dansade zombie-dans a la Thriller. Surreal, but nice.
Lite utsikt från mitt fönster såhär en fredagkväll. Ett stenkast från mitt hus har denna massiva byggnad i nån slags orientalisk/spansk stil växt sakta men säkert senaste året. Idag är det uppenbarligen dags att testa om det går att ha alla lampor i huset tända samtidigt.
Nu så är det dags att offentliggöra följande nyhet: jag flyttar hem! Efter 3 år i Chiang Mai, London och Bangkok plus en herrans massa kuskande runt omkring i världen däremellan är det dags för mig att styra kosan norrut. Jag återvänder hem till Stockholm och min och Towes nya lägenhet på söder, och det mina vänner öppnar för ett helt nytt kapitel.
Jag gillar att laga mat. Fel, jag gillar verkligen att laga mat. Problemet är att jag bor i en serviced apartment, om jag nu ska kalla det för ett problem. Vi kan sortera in det i katerorin expat-problem. Hursomhelst, oftast är det bara jävligt skönt med serviced apartment, men när det kommer till maten uppstår ett problem, eftersom köket/kokvrån här hemma inte är gjort för att jag ska laga mat, och endast hyser en liten kokplatta med klara vibbar av husvagnskök. Minimala möjligheter att uträtta storverk där alltså.
För att ytterligare problematisera det här så bor jag ju i ett land där det väntar käk jag inte sett förut bakom varje gathörn (bokstavligt), så det finns ingen direkt anledning att laga mat. Och sen är det betydligt billigare att käka ute än att laga mat själv, inte bara för neokoloniala västerlänningar som jag själv, utan även thailändarna kör continental style med middagar ute på gatan. Såna är alltså förutsättningarna här i Krung Thep, och när du vet det kan vi gå vidare.
Det som hänt idag är alltså att jag lagat mat. Minestrone-soppa. Receptet blev allt annat än avancerat, 1 påse minestrone-pulver av känt svenskt märke, och sedan kokade jag en bunke pasta till. Mixa ihop och sen klart. Jag vet, inte så sexigt direkt, men det är vad jag kan åstadkomma här hemmavé. Gott var det iallafall. Men nu, snart, blir det ut på stan istället och middag ute, för nu räcker det med matlagning här hemma på ett tag. Gokväll.
I land of smiles är huvuddelen av befolkningen buddhister, inte så konstigt kanske eftersom det handlar om ett östasiatiskt land. Men riktigt så enkelt är det inte, för thailändarna mixar buddhismen med urgammal animism, vilket skapar en helt egen sorts buddhism där inte bara Buddha är viktig, utan där det gäller att tänka på andarna också.
Lite förenklat går det ut på att allting är besjälat, och att det finns andar överallt som man bör se till att hålla sig bundis med. Ungefär som vi har gårdstomten, näcken och skogsrået i norden, tvetydiga varelser som inte är helt lätta att förstå sig på.
Andarna hänger omkring lite här och var och det gör att om det ska byggas ett hus så uppstår ett problem, eftersom andarna som bor på platsen måste få en ny plats att bo, annars lackar de ur rejält. Därför bygger man oftast ytterligare ett litet hus i anknytning till det nya huset. Det lilla huset fungerar sedan som ny bostad åt andarna. Andarnas hus, eller i dagligt tal ”andehuset” ska gärna ligga på tomtens bästa läge, och storleksmässigt är det ungefär 1/100 av det ”riktiga” huset. Så om det ska byggas ett höghus eller en skyskrapa blir alltså andehuset hyfsat väl tilltaget i storlek, i extremfallen kan det bli stort som en enplansvilla. Andehuset fylls sedan med små dockor eller Buddhafigurer, och fungerar sedan som offeraltare, där man varje morgon kan offra rökelse eller mat för att blidka andarna.
Så här såg det ut vid ett av andehusen utanför byggnaden där jag jobbar i fredags. Uppenbarligen går det också bra med fanta för att blidka andarna, vi lever ju trots allt på 2000-talet.
Halloween närmar sig, och det uppmärksammas såklart på gymmet jag går till (True Fitness). Det är numera en orgie i spindelnät, fladdermöss och blod längs väggarna. Och skyltdockor utklädda till zombies som dyker upp lite här och var bland maskinerna.
Det börjar redan i receptionen där det ligger ett par blodiga huvuden uppslängda på disken, sen blir det gradvis mer och mer spöktunneln över det hela. Det var nästan så att jag väntade mig att det skulle komma något annat än vatten ur kranarna i duschen, typ... blod. Men det ger helt klart träningen en viss charm. Tyvärr hade jag ingen kamera med så jag kunde föreviga detta men jag ska försöka komma ihåg det nästa gång jag tränar.
23 oktober betyder att vi firar kung Chulalongkorns födelsedag här i Thailand och det är national holiday. Okej, jag firar inte, men thailändarna firar genom att vara lediga. Det är alltså inte sittande kung Bhumibol som firas, utan hans farfar. Ungefär som om svenskarna skulle fira Gustav V:s födelsedag med röd dag. Nåt åt det hållet. Men Chulalongkorn har såklart betytt mycket för thailändarna (han åkte till Europa, bara en sån sak), och även gjort ett visst avtryck i Sverige, så nog det finns orsak att fira.
För dagen innebär det här att det mesta är igenbommat och det är lite svenska sommarvibbar här i Bangkok, dvs, väldigt lite folk på gator och torg. Ungefär som en farsot har dragit fram. Och mer firande, för att inte säga mest firande, blir det 7 december. Då firas nämligen kung Bhumibols födelsedag med pompa och ståt land och rike runt.
Så här ser flaggorna ut som du ska spana efter. Tydligen är det bra hålligång i Phuket under denna vecka med självspäkning och fakirkonster. Och hårda regler för uppförandet också. Puritanska vibbar, helt klart.
Jag gissar att du liksom jag länge svävat i ovisshet om vad det mytiska väsendet Naga egentligen är för något, och vad det betyder i den thailändska mytologin. Under ett besök på Skansen-liknande Ancient Siam för ett tag sedan fick jag, Towe och Lars äntligen svaret. Vi körde hela turistrejset med guidad tour, och kom ut därifrån mer förvirrade än vad vi var när vi kom in. Men, nu vet vi vad Naga är för nåt iallafall.
Ett antal sprängladdningar detonerade i Bangkok i slutet på december 2006, och efter det infördes säkerhetskontroller på många håll här i stan. Metalldetektorer och säkerhetsvakter vid ingången till de flesta större varuhusen, och framförallt vid passage ner till tunnelbanan. Säkerheten är alltså rigorös numera, i alla fall på ytan. I verkligheten är det mer att en trött omskolad risbonde från Isaan står i uniform och med likgiltig min konstaterar att metalldetektorn piper som besatt nästan varje gång någon passerar, eftersom den ger utslag på i stort sett allt.
När jag åker till jobbet är det samma procedur varje dag, jag går genom metalldetektorn, som piper, jag öppnar min portfölj där jag har min dator som orsakar pipandet, och samma vakt som stod där igår, och dagen dessförinnan, och månaden innan dess, konstaterar att ”nähä, det fanns ingen bomb idag heller”. Då pratar vi ändå om en hyfsat ambitiös vakt eftersom han faktiskt gör sken av att vilja se vad som finns i väskan. I många fall konstaterar vakten bara att det piper och sen är det inget mer med det. Vilket ju egentligen gör att hela processen är helt meningslös, förutom att den genererar ett antal arbetstillfällen.
Jag är också ytterst tveksam till att vakterna verkligen skulle vara kapabla att upptäcka en eventuell bomb, men det ser ju bra ut på pappret, och det kanske är det som är viktigast. Och dessutom passar det väl in i hur världen ser ut i övrigt, där vi ständigt ska påminnas om de faror som hotar oss: svininfluensa, terrorister i grottor, pandemier. Vad du än gör, kom ihåg att vara rädd! Världen är farlig - bu!
Här kommer något av en fruktkavalkad, jag och Towe jobbade oss under september igenom en del av fruktutbudet i land of smiles. Det slutade med att vi enades kring drakfrukt och persimon som klara favoriter.
Övriga frukter i vårt frukttest då, förutom drakfrukten ovan, melon apple, okänd luden frukt (smakar som den ser ut), persimon, rambutan, mangosteen, sweet orange samt en brun knölig historia som inte kommer gå till smakhistorien.
Myror, myror. Ett problem här i tropikerna. Små, ettriga jävlar, och inte för att de bits (jag syftar på inomhusvarianten här), utan för att de tar sig in överallt. Ligger det ett par smulor på bordet kan du räkna med att det inom nån timme är en nybildad myrstig mellan bordet och ett mikroskopiskt hål i väggen.
Vad jag inte förstår är vad de ska in i min dator och göra, såvida det inte rör sig om nån hattifnatt-variant här, som är heltända på att bli elektrifierade? Men det är varmt och mysigt inne i datorn såklart. Och precis som FRA vill de alltså ta del av innehållet i min dator. Jag hoppas bara det inte blir härdsmälta nästa gång jag drar igång datorn, när de små liven grillas av processorn...
Fotnot: vill du ta reda på vad FRA sysslar med på dagarna kan du kolla in vilka webbsidor de besöker här.
Regnvädren avlöser varandra här, jag tror att regnperioden peakar nu närsomhelst. Tack och lov varar inte regnen särkilt länge, runt 20 minuter, men det är kopiösa mängder vatten som faller vid varje tillfälle.
Efter att ha tränat nu på förmiddan blev jag fast på True café en stund eftersom himlen öppnade sig igen. När det lättade gick jag bort till Soi 16 för att ta en motorcykeltaxi hem som brukligt.
Chaufförerna vid det taxistoppet har spänt upp en presenning över själva "hållplatsen" vilket kan vara klokt i dessa tider. Vad killarna dock inte riktigt tänkt på här är avrinningen av vattnet som samlas i mängder ovanpå presenningen. I samma sekund som jag ska kliva på motorcykeln kollapsar presenningen över våra huvuden och min chaufför får ett par hundra liter vatten över sig. Han försvinner för ett par sekunder i ett hav av vatten och tittar sen förundrat på mig, helt genomdränkt. Jag kan inte låta bli att gapskratta, vilket även resten av motorcykelchaffisarna gör. Slår sig för knäna, viker sig dubbla och pekar finger. Den vattenskadade mannen ser ut som en våt hund och lär få leva med denna historia ett tag framöver...
Om jag säger regnkaos tänker du kanske att ja, det regnade rätt mycket, men sen var det inte mer med det. I Bangkok betyder det att du får vada genom nybildade sjöar, gatorna svämmar över på nolltid, trappor blir till vattenfall och ett paraply hjälper inte ett skvatt. Vilket är fallet här i detta nu. Så nu hänger jag upp mig själv på tork och avvaktar matleveransen. Inte en chans att jag går ut igen i det här kaoset.
Jag hör fyrverkerier dundra utanför mitt fönster och om jag inte är helt fel ute har det att göra med den veckolånga vegetariska festivalen här i landet som nu går av stapeln.
Alla sanna Buddhister skippar varje år under nio dagars tid köttet och fokuserar helt och hållet på grönsaker istället. Startdatum hänger ihop med månens olika faser och well, det är knappast Ramadan, men nåt åt det hållet. Så vad du nu gör om du är i Thailand och känner att vegetarisk mat är grejen, det är att du letar efter gula plakat eller flaggor, så har du med all säkerhet en kulinarisk upplevelse framför dig.
I Thailand (och asien överlag) är det roligt med följande: tjocka människor, människor som ramlar, svarta människor, och folk som överlag anses underlägsna asiater. Tänk en sketch med en tjock svart man som ramlar, och du har ungefär det roligaste som hänt i världshistorien. Folk viker sig dubbla av skratt och geni-förklarar regissören.
Till skillnad mot Sverige så lär man här inte sina barn att det är fult att titta, peka, eller skratta åt människor som ser främmande och/eller märkliga ut. Detta uppmuntras istället, och särskilt kombinationen stirra och peka. Allt som inte ser asiatiskt ut granskas noga, och det innefattar också européer. Nu är jag varken tjock eller svart, men jag är ju trots allt utlänning, och det kan vara kul det med ibland, bara blotta åsynen av en europé. En ljushyad europé kallas farang om du nu missat det, och det är ett ord som är ungefär lika positivt laddat som ordet neger är i Sverige. Vilket gör att det blir ganska kul med backpackers här som går runt och pekar på sig själva och säger farang, farang. Jo, visst, vi har fattat att det är du som är negern, så att säga.
Sätter vi det här i ett förstående och politiskt korrekt svenskt perspektiv så bör man ju såklart ha förståelse för kulturella skillnader. Thailändare läser vanligtvis inte geografi i skolan och har inte heller järnkoll på historien, så ovanstående kan möjligtvis vara förståeligt i det sammanhanget. Men det hindrar ändå inte att jag när jag är tillbaka i Sverige kommer peka och skratta högt nästa gång jag ser en asiat på stan.
Har det varit senaste dagarna. Runt 25 grader, max. Regnet har vräkt ner och gjort luften behagligt sval, nästan som en nordisk sommardag. Det är sällsynt här i tropikerna som ni förstår. Och förra året, vid juletid ungefär, dalade ju temperaturen ner till under (+) 20 grader vid ett par tillfällen här i Bangkok. På kontoret minns mina kollegor det som de fruktansvärt kalla dagarna i december 2008. Allt är relativt.
Mitt inne i Bangkok hittar du Erawan Shrine, uppfört 1956 för att blidka högre makter under ett husbygge som höll på att gå åt skogen, olyckorna hopade sig. Efter uppförandet kunde bygget fortlöpa enligt planerna och utan fler missöden.
I mars 2006 blev dock statyn inne i shrinet, föreställande hindu-guden Brahma, sönderslagen av en thailändsk man, som strax efteråt själv slogs ihjäl av uppretade förbipasserande. Statyn är sedan dess tillbaka i ursprungligt skick och Bangkokborna kan som förr be ett par böner på väg in eller ut från stan.
En grej jag verkligen inte står ut med i det här landet är den fermenterade fisken som dyker upp med jämna mellanrum. Det har en lukt som närmast beskrivs som våt, rutten hundpäls. Olidligt. Senast idag på lunchen dök den där lukten upp från ingenstans.
En annan sak som stinker våt, rutten hund är hur europas politiker nu försöker tvinga igenom Lissabon-fördraget. Vill du skynda på en europeisk diktatur är det bara att klappa händerna och heja på media-drevet.
Har du någon som helst lust att kunna leva ett någorlunda intergritetsfyllt liv framöver bör du fundera ett par varv över vad det är som händer och hur det kommer påverka dig framöver.
Andra bloggare skriver nyanserat om det här och här och här.
Vilken vanemänniska man är då. Här står det kyckling i pandanus-löv och röd curry från Lets Eat på Soi 16. Sen jag och Towe upptäckte stället för nån månad sen har de haft en stadig kund i oss, eller numera mig. Jag har blivit en sk stammis, och deras home delivery går i skytteltrafik mellan lägenheten och deras restaurang. Trots allt en av fördelarna med den här stan, att du kan få hem mat från när och fjärran, när som helst, utan problem. Möjligtvis problem om det regnar. Men annars så. Och på Lets Eat är de lika glada varje gång jag ringer.
Och det är att aldrig aldrig glömma paraplyet när jag går ut på stan under rainy season, vilket jag gjorde i fredags på lunchen. Glömde paraplyet alltså. Och så sjukt förutsägbart att det började regna just då, och jag fick springa gatlopp genom hällregnet tillbaka till kontoret. Men idag har jag paraply minsann, ett riktigt fint exemplar från Siam Commercial Bank, och det har redan kommit till användning. Här ligger det på tork inne på mitt kontor och spanar ut över Bangkok.
Jag upphör aldrig att förvånas över hur fort man samlar på sig prylar. Senaste veckan har jag och Towe ägnat åt att rensa lägenheten, och vi har lätt hunnit få ihop en containerlast med prylar på bara ett år i denna bostad. Trots att vi hyrt möblerat. Idag tog jag iallafall återstoden av vårt bokbestånd till Dasa book café (numera i nya lokaler mellan Sukhumvit soi 26 och 28) för att byta mot reda cash. Egentligen borde jag hänga där lite oftare, Dasa är en sällsynt oas av intellektuell verksamhet i en stad som annars är raka motsatsen till allt som har med intelligens att göra.
Dasa har på något vis en lätt touch av N.Y, den gänglige ägaren diskuterar baseball på bred amerikansk engelska och hugade bokspekulanter sörplar en kopp kaffe medan de plöjer tidskrifter vid de små borden omgärdade av trave efter trave med böcker.
Webbsida och vägbeskrivning hittar du här, och letar du efter en välsorterad second hand bokaffär behöver du inte leta längre.
Asch, jag fortsätter väl att reflektera kring mina i-landsproblem, förlåt expat-problem. Ett annat sådant är vatten, grundbulten för allt liv här på jorden för att slå på stora trumman. Svenskar kan som ett av få folkslag i världen njuta friskt vatten direkt ur kranen, och jag dristar mig till att säga att få svenskar faktiskt förstår vilken extrem lyx det är.
I Thailand är det värre, drickande av kranvatten sker endast i akuta nödfall för min del. Visst, du kan dricka vattnet, men din kropp kommer hata dig, klorhalten i kranvattnet här är icke att förakta. Bättre istället att köra på buteljerat vatten, och då kan du antingen vara slapp och dagligen köpa dig ett par hederliga 50 cl-flaskor, eller så tänker du lite mer långsiktigt och köper de massiva vattendunkarna av typen du ser på bilden här. Denna rymmer 6 liter, det finns ännu större på bortåt 20 liter men där går min gräns, 6 liter per gång räcker utmärkt för min del.
Innehållet i stora dunken, som av förklarliga skäl inte får plats i ett kylskåp, förpassas med varierande precision ner i mindre flaskor. Återvinning i dess sanna bemärkelse. Därefter kyls den mindre flaskan till önskad temperatur i kylen, innehållet kan sedermera förtäras och kretsloppet kan fortsätta. Lite krångel, lite i-landsproblem, men ändå en procedur som har sin charm.
Ja, nu ska jag filosofera lite över i-landsproblem här i Bangkok, och jag tänker då närmast på tvätt. Om man bor som jag och Towe, i en sk serviced apartment, så slipper du tänka på diverse vardagsbestyr såsom städning och diskning, i och med att vi har en maid som tar hand om detta. Problemet kommer när det är dags att tvätta, eftersom vi inte har någon tvättmaskin. Det blir till att utnyttja tvätterierna som finns i stort sett vartenda gathörn, och det är något av ett äventyr eftersom många tvätterier är långt ifrån professionella och därtill jobbar stenhårt efter principen mai pen rai; en väl etablerad livsfilosofi i Thailand som fritt översatt betyder ”äsch, det gör inget”, ”shit happens” eller ”nevermind”.
Jag får återkomma med ett inlägg som bara berör mai pen rai tror jag, men när det gäller tvätt resulterar det i att kläderna ofta ser lite märkliga ut när de kommer tillbaka. Ett hål i tröjan, en blå fläck på ett par vita byxor, fläckar som inte fanns på kläderna när jag lämnade in dem, plagg som försvinner. Listan kan göras lång och jag är väl medveten om att detta är ett praktexempel på ett i-landsproblem. Men ändå. Det är en del av mitt expat-liv och således måste det behandlas här på bloggen.
Jag vet dock inte om vi ska kalla det ett i-landsproblem egentligen, för det är ju väldigt få i -landsinnevånare som berörs av detta. Och Thailand är ju snarare ett u-land. Ett i-landsproblem i u-landet, kanske. Eller helt enkelt ett expat-problem.
Hursomhelst, jag har prövat mig igenom tvätterierna här i närområdet. Den inrättning som ligger närmast till hands har jag använt flera gånger fast jag egentligen inte borde, ägarinnan gick ut hårt i början genom att krympa ett par jeans, men jag har ändå gett henne ett par till försök, vilket alla har resulterat i liknande missöden. Tack och lov har jag nu slutligen hittat ett ställe som levererar både rena och hela kläder tillbaka. Stället heter ELS Laundry Service och ligger i bottenvåningen på Exchange Tower, om du undrar. Tyvärr kostar det skjortan (haha) men det får det vara värt. Fin får lida pin.
Nej nu går jag nog och lägger mig. Obama får fredspriset. Suck. Den totala förvirringens tid är här. Hur kan man rimligen motivera detta, annat än med att allt Obama gör är bra för världen, och därför måste belönas? Ur led är tiden.
Och då blir det ryckig uppdatering här på bloggen. Towe har nu officiellt lämnat Bangkok, och hur blir det nu för Mikael? Ja, därom tvistar de lärde, men svaret lär uppenbara sig snart.
En sak som ständigt förvånar mig är taxichaufförerna här i Krung Thep. Det skulle egentligen kunna räcka så, för de är en mycket märklig skara och varje resa är ett äventyr, men det är en annan historia som jag inte ska gå in på närmare nu. Ämnet för inlägget, och det som förbryllar mig mest med dessa herrar, är egentligen deras inställning när du äntrar taxin. Kommer jag klädd för arbetet (= skjorta och portfölj) är det inga problem, inga fula trix eller försök till saltade priser. Plattan i mattan till resans mål. Kanske att det underlättar om jag också pratar lite thai med chauffören, så han inser att han inte har att göra med en lättlurad farang.
Men byter vi miljö, och jag exempelvis är lite mer ledigt klädd, då är situationen genast annorlunda. Då händer det mer än ofta att taxichaffisen inte alls vill köra till plats x, eller endast utan taxameter. Det brukar gå till ungefär såhär
1. jag vinkar in en taxi 2. taxin stannar, chauffören vevar ner rutan och frågar var jag ska 3. jag säger var jag ska, chauffören muttrar, skakar på huvudet och gasar därifrån
Eller, efter liknande scenario som ovan och taxichauffören säger: Ok, 500 bath (≈ 10 gånger priset), varpå jag skrattar högt och säger nej tack.
Allra gladast blir chaufförerna om det bara gäller en resa på ett par minuter, då är det i stort sett inga problem att få en taxi. Vid längre resor blir det alltså plötsligt väldigt jobbigt. Och så fort det regnar blir det ännu mer komplicerat, då är taxichaufförerna i det närmaste helt ointresserade av att ta upp kunder. De som väl stannar drar ofta till med ett pris i paritet med 10 gånger normal taxa. Förmodligen kan detta oskick leva vidare på grund av allehanda (lättlurade) turister som gladeligen betalar både 10 och 20 gånger priset, men bor du här i stan är det sjukligt irriterande.
Några klassiska kommentarer är: oh no, very far! Hur kan en taxiresa vara för lång, undrar jag i mitt stilla sinne?
Eller då, om det regnar: oh, very bad weather now, 500 bath! What? Varför i h-e skulle vädret påverka priset? Möjligtvis för att det innebär mindre tid för chauffören att sova i baksätet på taxin...
Återigen hjälper det med lite thai till chauffören, men det förbättrar inte deras inställning till sina kunder, det verkar helt enkelt alltid vara jävligt jobbigt att vara taxichaffis i Bangkok, och många gånger en tung belastning att få in folk i taxin. Inte alltid, för det finns såklart trevliga chaufförer här i stan också. Men det är mer sällan jag stöter på dom.
(musikalisk katatrof, men innehållet ligger hyfsat nära sanningen...)
Jag vet, det är sådär irriterande soligt och blått, särskilt om man sitter i höstkalla Sverige och läser det här. Men hursomhaver, nu säger jag och Towe bye bye till Koh Samet. Go before its too late, som nån vis person sa.
Regnvädren sveper in över Thailand, men jag och Towe har lämnat huvudstaden och chansat på att vädret är bättre på Koh Samet. Hittills har vi haft tur. Som allt annat senaste tiden blir det sista besöket på ett bra tag, så vi sticker fötterna i sanden och gör ingenting ett par dar. Tar en promenad på stranden i månskenet. Kollar på vågorna. Köper en sarong på sin höjd. Sabai dee, helt enkelt.
Kungen är frisk rapporterar thailändska medier! Leve kung Bhumibol! Nationen kan andas ut. I övrigt regnar det för närvarande nonstop, Ketsana har omvandlats från tyfon till massivt regnoväder, men vad gör väl det?