Ett antal sprängladdningar detonerade i Bangkok i slutet på december 2006, och efter det infördes säkerhetskontroller på många håll här i stan. Metalldetektorer och säkerhetsvakter vid ingången till de flesta större varuhusen, och framförallt vid passage ner till tunnelbanan. Säkerheten är alltså rigorös numera, i alla fall på ytan. I verkligheten är det mer att en trött omskolad risbonde från Isaan står i uniform och med likgiltig min konstaterar att metalldetektorn piper som besatt nästan varje gång någon passerar, eftersom den ger utslag på i stort sett allt.
När jag åker till jobbet är det samma procedur varje dag, jag går genom metalldetektorn, som piper, jag öppnar min portfölj där jag har min dator som orsakar pipandet, och samma vakt som stod där igår, och dagen dessförinnan, och månaden innan dess, konstaterar att ”nähä, det fanns ingen bomb idag heller”. Då pratar vi ändå om en hyfsat ambitiös vakt eftersom han faktiskt gör sken av att vilja se vad som finns i väskan. I många fall konstaterar vakten bara att det piper och sen är det inget mer med det. Vilket ju egentligen gör att hela processen är helt meningslös, förutom att den genererar ett antal arbetstillfällen.
Jag är också ytterst tveksam till att vakterna verkligen skulle vara kapabla att upptäcka en eventuell bomb, men det ser ju bra ut på pappret, och det kanske är det som är viktigast. Och dessutom passar det väl in i hur världen ser ut i övrigt, där vi ständigt ska påminnas om de faror som hotar oss: svininfluensa, terrorister i grottor, pandemier. Vad du än gör, kom ihåg att vara rädd! Världen är farlig - bu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar