torsdag 19 november 2009

Det var det


Då är jag åter i Sverige efter 3 år utomlands, och därmed sätter jag Thailands-bloggen i viloläge. Det dyker upp en ny blogg med ny inriktning så småningom, men tills vidare säger jag tack för mig och tack till er som följt mig runt om i Asien!

Towis fortsätter att hålla fanan högt, om du är nyfiken på fortsättningen...

tisdag 17 november 2009

söndag 15 november 2009

Det gick ju bra till slut

Söndag kväll

Mc Delivery, Bob Dylan (The Freewheelin') ur högtalarna, och prylar överallt. Upptäckte nyss en låda jag inte kollat i. Var helt säker på att den var tom, men nej, den var proppfylld. Det är nu Mikael vs resväskan och jag dödar mina darlings på löpande band. Lägger upp lite bilder sen om det går, just nu är nätet väldigt segt.

Igår då? Jo, efter en brakmiddag på lamm i olika former begav jag mig med mina ärade kollegor till 50-talskklubben classic car. Rock n roll, whiskey och vansinniga taxiresor genom natten.

Nu återvänder jag till mina väskor.

lördag 14 november 2009

Det här kommer jag ju sakna


Blu Fah (≈ blå blå) i Exchange tower: latte, frukshaker, och en uppsjö olika juicer. Jag stannar till här minst en gång per dag. Tveksamt om jag kommer hitta något liknande i Stockholm.

En sista vända till gymmet

True Fitness. 4 våninar gym, DJ-bås, restaurang och bar samt minst en personal per kund. Helger är lugna, gymmet är nästan tomt, vardagkvällar är hysteriska. Jag förklarade för en dryg månad sen att mitt medlemskap ska avslutas, så nu är det upp till bevis om personalen fattat att mitt medlemskap ska avslutas från och med imorgon...

Efter gymmet blir det poolen, och sen blir det nån form av avskedsfirande. Jag har för tillfället gett upp att packa, jag tittar på väskorna och låtsas som att det finns obegränsat med plats därinne.

fredag 13 november 2009

Logik

Om du som läsare tittat i länklistan här nere till höger hittar du en länk till nätverket Yimby, som verkar aktivt och berömvärt för något jag själv argumenterat för sedan många år tillbaka, nämligen att det ska byggas riktig stad i Stockholm, alltså tät blandstad, inte gles bilstad. Yimbys senaste yttrande handlar om spårvagnen kontra bilen. Det är en så pass enkel matematik att till och med den mest inbitna bilist borde inse fördelarna med spårbunden kollektivtrafik. Heja säger jag från Bangkok, en stad som är ett skräckexempel på vansinnig trafikplanering med bilen i främsta rummet.

Dags att börja packa ihop

Det är bara några dagar kvar här i land of smiles för min del. Towe och jag har redan skeppat iväg en del inredning till vårt nya hem i latte-town, men ändå uppstår det klassiska dilemmat när du ska ner med ditt liv i en resväska, nämligen mycket prylar och lite plats. Tilläggas bör att vi ändå flyttat som ett kringresande cirkus-sällskap senaste åren, så antalet onödiga prylar är i det närmaste obefintligt. Men det går snabbt att samla på sig, uppenbarligen.

För övrigt hade jag i detta inlägg tänkt gnälla lite på att det varit så vansinnigt varmt senaste tiden, klockan är nio på kvällen, jag har ac på fullt ös och är ändå genomsvettig. Men så inser jag plötsligt att det kanske är en skymf mot frusna nordbor att gnälla på värmen, så jag låter bli och fokuserar på att packa ihop mitt pick och pack istället. Och väskorna är nu fyllda till brädden, och så mycket återstår... ack och ve.

Men jag vet en person som är glad iaf, och det är städerskan som snart fått ett helt nytt bohag. Alltid något.

torsdag 12 november 2009

Seger

över byråkratin! Efter många om och flera men slipper jag immigration office. Det räcker tydligen med att mitt pass färdas tur och retur. Ett framsteg för förnuftet, hurra!

Skum frukt:


Jackfruit. Smakar inte som något annat, och liknar inget annat. Köttig? Men jag gillar den, i måttliga mängder. För övrigt tydligen en av världens största frukter. Bara en sån sak.

måndag 9 november 2009

För bövelen, använd ett datasystem !

Om ett par dagar är det dags för mig att återigen besöka det där förbannade Immigration office. Ni vet, stället där slöa tjänstemän sitter i små bås under sävligt surrande fläktar och i sakta mak stämplar papper efter papper. För att lägga lök på laxen har byråkrati- och inkompetensministeriet beslutat att flytta Immigration office långt utanför stan. Tack! Inte nog med att jag ska sitta och titta på när tjänstemännen med gravallvarlig min stämplar mina papper, jag måste dessutom ägna ett par timmar åt att resa tur och retur. Verkligen tack alltså.

Vad ska jag dit och göra då? Jo, eftersom jag ska flytta hem igen måste jag ”cancel the workpermit”. Och det måste tydligen ske med mig kroppsligen närvarande. Ett fysiskt bevis på att Mikael är Mikael.

Ett mindre komplicerat sätt att lösa det hela på hade ju varit att jag undertecknar ett papper på mitt kontor och skickar det till berörd tjänsteman, men nej, jag ska prompt närvara i egen hög person.

En ännu mer svindlande tanke hade varit att de införde nån form av datasystem för det hela, men det kanske är för futuristiskt. Bäst att ta det säkra före det osäkra och stämpla för hand.

Har jag förresten nämnt att jag var tvungen att skicka in ett gäng foton på mig själv, sittande vid mitt skrivbord på mitt kontor, tillsammans med ett par tusen undertecknade A4-ark där jag vidimerade och bekräftade att jag var jag i all oändlighet, för att jag överhuvudtaget skulle få mitt work permit?

Undrar förresten hur många byråkrater jag har sysselsatt med min pappers-exercis hittills… men jag bidrar i allra högsta grad till att hålla thailändska arbetslösheten nere, alltid något.

söndag 8 november 2009

Reflektioner kring Siam

Det drar ihop sig mina damer och herrar, om en dryg vecka lämnar jag land of smiles med ett leende. Saker som jag inte kommer sakna följer här:

"Cannot": kan användas i stort sett alla sammanhang när en thailändare inte vill/kan/orkar göra något.

Thailändska trottoarer: nej, infrastruktur-utvecklingen har inte nått så långt här, Thailand är i mångt och mycket ett land där fordon av olika slag kommer först. Att gå på promenad i en stad är mer sällsynt än att hitta en kvinnlig påve. Det finns trottoarer, ofta kanske på en sträcka av hela 20-30 meter. Sen har de en tendens att försvinna spårlöst. Och trottoarstumparna är i 9 fall av 10 ockuperade av gatustånd, fruktvagnar, en marknad eller parkerade bilar och motorcyklar. Ibland charmigt, bland sjukt irriterande.

Feodalsamhälle: äldst, rikast, mäktigast betyder också mest. Det är förstås ingen egentlig skillnad mot hur det är i Sverige eller övriga europa, det är bara mer påtagligt i Thailand, inte så politiskt korrekt undangömt som i de europeiska "demokratierna".

Vita (gärna överviktiga) män med unga thailändska flickor (eller pojkar): Jodå, det är ingen klyscha, det är ett av de absolut mest påtagliga inslagen i gatubilden framåt kvällarna. Västerländska män i alla åldrar som utnyttjar sin ekonomiska överlägsenhet. Mest fascinerande är att många fortfarande på allvar hävdar att de gör flickorna en tjänst och att flickorna får välja själva. Dessa män hittar du överallt, från norr till söder, och mer regel än undantag är att de klämmer första ölen vid 10-snåret på morgonen. Och tro inte att svenskar på något sätt är underrepresenterade här. Edit: självklart finns det också mängder av fall där kvinnorna och männen lever lyckliga i alla sina dar. Men det är inte dom jag syftar på i texten här.

Korrumption: allt. Jag har svårt att komma på något som inte är korrumperat. Men det är inte heller något unikt för Thailand, bara betydligt mer påtagligt här.

Fuskbyggen: det går snabbt att få saker gjort. Ofta av den anledningen att vissa saker "glöms" bort på vägen. Därför läcker det in genom taket i tunnelbanan, husfasader spricker efter ett år och teknik kan oförklarligt sluta fungera. Asien är piratkopiornas mecka, på gott och ont.

Rasism: inget nytt under solen. Bergsfolk, burmeser, afrikaner gillas inte. Kineser, japaner och (syd-)koreaner står däremot högt i kurs. Den vita hyn, eller avsaknad av densamma, är den gemensamma nämnaren.


Så, nu har jag gnällt lite. Vad kommer jag sakna då?

Hav, stränder och klimatet: Trots att det kan vara vansinnigt jobbigt att bo i en av världens varmaste huvudstäder så är stranden aldrig särskilt långt borta, och du behöver sällas bekymra sig om det är soligt eller ej om du ska iväg på en weekend. Det är alltid soligt (undantaget regnperioden då).

Bangkok: den här stan är one of a kind.

Övriga länder i asien: Bangkok ligger så centralt att det nästan är löjligt om du ska resa runt i Asien. Att bo i Bangkok och inte utnyttja det är en styggelse.

Mat: inte bara fantastisk thaimat, det finns mat från när och fjärran och särskilt i de arabiska kvarteren finns det grymma restauranger där det känns bokstavligt som att vara på plats i arabien.

Ödmjukhet: även om leendena i land of smiles inte alltid är äkta finns det en hyfsat nykter ödmjukhet som inte är lika vanlig i väst. Till exempel har jag väldigt svårt att se thailändska kids sitta på en buss och skära sönder sätena med en kniv eller bomba (=klottra ner) en tunnelbanevagn.

lördag 7 november 2009

Krung Thep är ju en ruskigt ful stad


Ett gytter av betong, korrumperade byggherrar och vansinniga trafiklösningar. MEN staden ser betydligt bättre ut på natten, när skylinen framträder. Här är utsikten från min pool kvällstid.

torsdag 5 november 2009

Lite snygga piratkopplingar


är mer regel än undantag här i land of smiles. De flesta elstolpar ser ut som skatbon då var och varannan stolpe är ett myller av elledningar som tjyvkopplats, exempelvis rätt ner i kokvagnen som står uppställd på gatan. Men det verkar ändå vara allmänt accepterat, och den är ingen vild gissning att Thailand som nation skulle gå ner på knä om någon fick för sig att börja nysta i denna härva av kablar.

Häromkvällen fick jag för övrigt den tvivelaktiga äran att uppleva en kortvarig blackout i mitt kvarter av ett mer avancerat slag. Jag stod vid en bankomat ganska nära ett av dessa skatbon när folk runtomkring mig plötsligt kastade sig åt sidan i panik. Skatboet närmast gnistrade som ett stroboskop och decimeterlånga eldsflagor dansade ner över gatan. Sen blev allting svart och tyst och endast lukten av elektricitet hängde i luften. Bankomaten slocknade framför mina ögon, med mitt kort inuti...

Jag drog ett djupt andetag och såg framför mig den extremt komplicerade processen när jag skulle förklara för vem det nu var som ansvarade för bankomaterna att mitt kort försvunnit in i maskinen. Men jag hann inte så långt i mina funderingar, ty plötsligt flimrade det till, strömmen kom tillbaks, mitt bankomatkort spottades ut och allt fortsatte som vanligt. Ett par gnistor dröjde sig kvar i luften och seglade långsamt bort i natten, och jag höll ett extra öga på elledningarna ovanför mitt huvud på vägen tillbaka hemåt.

Jag hörde ett rykte om snö?


Bring it on. Det får gärna vara en meter snö när jag kommer hem.

tisdag 3 november 2009

Alltid på lunchbordet i Siam


1. socker
2. fisksås med röd och grön chili
3. Vinäger med gul chili
4. chilipulver
5. chilisås på flaska
6. fisksås

Riktigt jävla ruskväder

är det idag. Blåst, duggregn och runt 15 grader. Jag fryser. Dra på trissor.

söndag 1 november 2009

Och nästa högtid är:

Loy Kratong, som firas imorgon kväll när fullmåne inträffar, och det handlar i stort sett om att önska sig lycka och välgång. Det firas genom att folk och fä söker sig ner till ett vattendrag i kvällningen och där sjösätter en liten ljus- och rökelseprydd farkost gjord av bananblad, som sedan seglar ut till havs (förhoppningsvis). Särskilt lämpligt är detta för älskande par (jag tror att en parallell till svenskt midsommarfirande inte är helt fel här)...

Förra året var jag och Towe vid Rama VIII-bron, och sedan i Lumpini park, där bilden ovan är tagen.

Det där huset igen


Och dagens aktivitet är tydligen fönsterputsning.

"Gör lögnen stor, gör den enkel, fortsätt säga den, och så småningom kommer de att tro på den" (Adolf H.)


Käkar lunch. Kollar på lite japansk tv samtidigt. Reportage från Kina, av nån anledning. Reportern berättar om en skola han besökt som går helt i konfucianismens tecken. Ungar i lågstadieåldern, och det enda dom gör är att studera Konfucius texter, dagarna i ända. När dom käkar lunch finns det högtalare i matsalen som läser Konfucius för kidsen under hela lunchen. Sen tillbaka till klassrummet och mer Konfucius. Det är dessutom en internat-skola så det finns inte en chans att slippa Konfucius. Undrar hur lång tid det dröjer innan kidsen gör myteri...

Personligen har jag inget emot Konfucius, men med indoktrinering är det värre. Och det är ju inte alltid det är så uppenbart som i fallet ovan.