Vare sig du är på bio, på skytrainet, i ett flashigt köpcenter eller på en sketen liten nudelrestaurang upplever du det: Thailändarnas förbehållslösa kärlek till sin kung Bhumibol.
Det är bilder på kungen i alla storlekar, tröjor i gult på kungens veckodag och framförallt- nationalsången. Och jag vet inte vad det är, men när jag är på bio och hela salongen ställer sig upp rakryggat under tiden nationalsången spelas får jag en sån där märklig klump i magen. Jag vet inte om det är nostalgi, fosterlandskärlek (?) eller bara skräckblandad fascination över att leva bland en befolkning av flaggviftande kungafetischister. Märkligt är det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar