onsdag 30 september 2009

Lugnet före Ketsana

Tyfonen Ketsana, som dödat minst 240 människor i Filippinerna och gjort hundratusentals hemlösa i Vietnam är nu på väg mot Thailand, den väntas dra in över nordöstra delen av Thailand (Isaan) under dagen. Militären är i beredskap och har förberett trupper och förnödenheter i 19 provinser. Ingen aning om det kommer drabba Bangkok eller ej, men det lär vi märka...

tisdag 29 september 2009

Kommunikation på arbetet

Kommunikation mellan mig och anställde S på msn (han jobbar hemifrån). Jag har försökt få tag på S ett antal gånger under morgonen via hans mobil utan framgång. Till slut dyker S upp på msn.

S says: hi mikael
Mikael says: hi
i cant reach your mobile phone, is it working?
S says: yes!
Mikael says: strange, no answer when i call you…
S says: I don't know
Mikael says: do you only use one number?
S says: I have 2 mobile number

Små, små droppar som urholkar stenen och tär på tålamodet. Det föll aldrig gode S in att berätta att han har två telefonnummer? Thailand i ett nötskal. Inte tänka framåt, bara tänka nu. Love it or hate it.

måndag 28 september 2009

klassikern: skräddaren


Det är väl närmast givet att då och då beställa lite skräddarsytt om man bor i Thailand, jag har dock varit extremt lat när det gäller detta senaste året. Men i Chiang Mai tog jag mig i kragen och Hong Kong tailors (en ren chansning) gav mig ett "very good price" i lördags. Inga kostymer, det litade jag inte på att de kunde prestera, men väl 3 skjortor och ett par shorts. Vi får väl se hur det håller.

I övrigt är det nu bye bye Chiang Mai på ett bra tag. Jag ska inte tjata mer om den stan, du vet redan vad som gäller där.

söndag 27 september 2009

funderingar söndag morgon

Internet har ju varit lite svajigt i vårt hus senaste månaden, och det är ju märkligt att det fungerar perfekt på alla andra platser och länder jag kommer till, utom just i vårt hus. Jag påpekade lite lakoniskt detta för vår chefsreceptionist hemma (hon har såklart 3 assistenter, thai style, klagomål går ofta i ordningen 2a assistent- 1a assistent- manager, men nu gick jag direkt till källan, så att säga). Jag tror dock jag låter bli att göra det igen, hon blev enormt förnärmad när jag påpekade detta uppenbara faktum och ville inte alls kännas vid att det deras "it-tekniker" som var okunnig, utan självklart var det min dators fel. Trots att det fungerar överallt annars. Jag har haft många roliga diskussioner med denna dam och jag tror vår relation närmast kan beskrivas som krystad, det vilar ett milt hat i hennes ögon när våra blickar möts.

Hursomhelst, här på Centara i Chiang Mai fungerar det utmärkt och det gör bloggandet lite lättare. Igår kväll tokshoppade vi inredning på love to hate natt-bazaaren, idag drar vi till herr skräddare.

Jag kan övrigt meddela att kung Bhumibol ligger på sjukhuset. Han kommer dock snart tillfriskna, enligt officiella uttalanden. En webbsida kommer även lanseras där thailändare kan önska kungen ett snart tillfrisknande, jag kommer självklart länka till den så fort den är publicerad. Och kom ihåg, vi nämner inte det onämnbara. Länge leve konungen.

lördag 26 september 2009

Uppe i norr


Ja, den här gamla klassikern, templet uppe på Doi Suthep, får symbolisera helgens resmål, Chiang Mai. Mycket sannolikt att detta blir det sista besöket på ett bra tag i Chiang Mai för övrigt, så det blir något av en nostalgitripp för mig och Towe. Och varje gång jag kommer hit tänker jag att detta är en grymt fin stad. Jag kan inte säga det för många gånger: missa inte denna del av Thailand!

onsdag 23 september 2009

Chiang Mai


Är du i Thailand råder jag dig att inte missa denna stad, eller denna del av Thailand överhuvudtaget. Chiang Mai har fortfarande en stilla charm, trots att trekkingboomen i norra Thailand skapat en hysterisk villervalla av trekking-agencys inne i stan och bergen utanför staden stundtals är mer turist-täta än MBK söndag eftermiddag.

Det fantastiska är att alla dessa trekking-turister träffar på Akhor, Hmong, Lisu eller nåt annat bergsfolk som ser en vit människa för första gången i sitt liv, varje timme, varje dag, året runt. Att turistgrupperna avlöser varandra inne i byarna är det ingen som vet och alla åker därifrån med glada miner och en exotisk, för att inte säga unik, upplevelse rikare. Det är väl illusionen som säljer gissar jag.

Hursomhelst, om du struntar i ovanstående och itället tar en sväng ut på landet eller upp på Doi Suthep (”footsteps of Himalaya”, högsta toppen är 1685 m) har du förhoppningsvis en riktigt fin upplevlese framör dig. Hyr en motorcykel och tuffa runt, det är enklare än du tror, och du kommer få se betydligt mer av Thailand än du gör när du springer runt med en trekking-grupp. Se till att ha ordentligt med bensin i tanken bara, du vill inte bli fast ute på vischan med tom tank, och glöm inte heller en hundring eller två till poliskonstaplarna som kan få för sig att stoppa dig när du bryter mot någon nyuppfunnen trafikregel.

Annars finns det en uppsjö av gamla fina tempel och gallerier i stan, och Nimmanhemin Road med drösvis av caféer och inredningsbutiker. Chiang Mai lider i dagarna rätt hårt av att Thailand tappar turister, så det är även möjligt att få till en hel del bra priser på boende. Stan är för övrigt betydligt svalare att vistas i jämfört med Bangkok, under cold season kan temreraturen nattetid närma sig noll-sträcket i denna del av landet, och bara det kan ju vara en upplevelse. Så, styr kosan norrut om du kommer till Thailand, är mitt stalltips.

Mysteriet Khao San Road

Mången turist har råkat ut för mindre pålitliga thailändare under sin vistelse i det sk land of smiles, otaliga är de historier om thailändare som dragit lättlurade västerlänningar vid den berömda näsan. Ibland får dock dessa turister helt enkelt skylla dig själva. Bosätter du dig exempelvis vid Khao San Road när du är i Bangkok har jag ingen som helst sympati för dig om du blir blåst eller din väska helt plötsligt är ”borta” när du kliver av bussen som utgick från Khao San road. Du ber om trubbel om du överhuvudtaget har nånting att göra med en tour agency som utgår därifrån, och detta är omnämnt i varenda guidebok som någonsin producerats om Thailand. Ändå väljer Thailandsbesökare att fortsätta åka till den där förbannade gatstumpen, vilket är ett stort mysterium för mig.

Om du nu lyckats missa det får du det svart på vitt här: radera Khao San Road ur ditt minne. Den har ingenting med Thailand att göra. Det är som vilken shoppinggata som helst, samma etno-chica hantverk, neonskyltar, dreads, burger king, hennatatueringar, starbucks och kebab som du hittar på varenda jävla turistgata i hela världen, dessutom ligger gatan sjukligt långt bort från resten av det som kan vara intressant för en turist i Bangkok. Gatan lever väl fortfarande på att den blev omnämnd i boken the Beach, som skrevs 1996... dvs för 13 år sen. Thailand då har ingenting att göra med Thailand idag att göra. Men backpacker-hypen står sig.

Frågan är: tror folk fortfarande att de ska träffa på en speedad yber-backpacker med en hemlig karta som visar vägen till den där mytomspunna, orörda ön där de kan röka gräs och pilla sig i naveln hela dagarna? Har de missat att Thailand numera är exploaterat in absurdum? Det finns ytterst lite som är unikt kvar i the land of smiles och ska du hitta det kan jag ge dig ett tips: du hittar det inte på Khao San Road.

Jag ska också ge ett tips som väl borde vara allmänt känt vid det här laget: vill du åka buss från Bangkok gör du det från någon av stadens riktiga bussterminaler, exempelvis Ekamai eller Mo Chit. Det är billigare, enklare och betydligt säkrare att ta bussen från Khao San Road. Det finns ingen som helst anledning att åka buss från Khao San Road om du inte har en förkärlek för att bli blåst hela vägen till försäkringsbolaget. Nu vet du det.