Nån gång kring halv ett-snåret brukar jag lämna kontoret med mina kollegor och knalla ner längs med soi Asok för att käka lunch tillsammans med tio tusen andra Bangkokbor, bara på denna lilla gatstump. Att hitta en restaurang med lediga platser är den största utmaningen, det är inte tal om att sitta i nån muggig personalmatsal här tack och lov. Istället alltså ut på gatan där wokpannorna flammar längs med trottoarerna och vägen till dagens lunchställe kantas av grytor med soppa på grisfötter, flådda kycklingar och fruktförsäljare. Bussar från sextiotalet stretar sig långsamt förbi folkhavet och penslar samtidigt omgivningen med en silkeslen dimma av becksvarta avgaser.
Tack och lov har jag luttrade kollegor som på ett magiskt vis alltid tycks veta vilken restaurang som har plats just idag. Väl där beställer vi ett gäng rätter, är vi fyra som äter beställer vi in fem rätter osv. Eftersom jag äter med mina thailändska kollegor blir menyn ofta helt annorlunda än den meny som dyker upp framför näsan om du kommer som turist, vilket är rätt skönt för jag har arbetat mig igenom ”standardmenyn” för thairätter båda baklänges och framlänges ett antal gånger nu. Här har istället personalen och gästen dueller om att rabbla rätter från minnet, meny existerar oftast icke utan det är upp till dina kunskaper om det thailändska köket vad som hamnar på bordet.
Luncherna med mina kollegor gör att jag vid det här laget har ätit både det ena och det andra, nyfiken som jag är. Ibland har jag ingen aning om vad det är som står på bordet trots ivriga försök från mina kollegor att förklara- thailändare och engelska språket är inget lyckligt äktenskap. Men hursomhelst, så länge det smakar bra orkar jag dock inte bry mig om vad det är egentligen. Idag var inget undantag, vi gick till en restaurang med mat från Isaan-provinsen, norra Thailand, där det kort och gott tillreds mat som är såinihelvete stark och inte innehåller mesig kokosmjölk eller liknande, utan det är hardcore kött/kyckling/fisk, chili och sötsur sås, men inte den sockerstinna sörjan du kan köpa på Ica utan en sås som verkligen är söt och sur på samma gång.
Idag var det bland annat fisken ovan, som stod på menyn. Närmsta jag kan likna det vid är halstrad abborre. Typ. Till det sticky rice, som tam (papayasallad), kyckling och biff dränkt i chili och lime. Matorgie. Fortsätter jag såhär har jag nog jobbat mig igenom även den inofficiella thaimenyn om ett par månader, om jag inte fått nog av thaimat då. De dagar jag får panik på thaimat går jag med mina svenska kollegor (två svenskar till på kontoret) och käkar europeisk mat på någon av de västerländska restaurangerna i närheten. Där är det inte en thailändare i sikte, lugnet är totalt, servicen diskret och, ja, det känns rätt mycket som Europa helt enkelt.
Nu vet du allt om mina luncher och jag kan nog enklast avsluta detta med att konstatera att jag för tillfället är jävligt mätt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar