Vid 7-snåret på kvällen är det dags för sonen att sova. Mörkt rum, en flaska välling, lite sång. Jag jobbat metodiskt. Sjunger entonigt, sången går långsammare och långsammare, och sen blir det plötsligt mörkt. JAG somnar.
När barnet somnar är oklart, men när jag vaknar upp halvt förvirrad är jag i alla fall inte ensam om att sova. Då tassar jag ut på tå, halvt förvirrad och konstaterar att sen jag fick barn har jag aldrig haft problem att sova. Det liknar ju lumpen lite grann på det sättet; oregelbunden sömn och märkliga strapatser mitt i nätterna. Och så det där med att det går att somna överallt, närsomhelst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar