Asiater älskar karaoke. Det är ingen generalisering, det är skrivet i sten. För min del har jag aldrig riktigt lockats av karaokefenomenet, men det var innan jag slog ner mina bopålar i Thailand. Här är det svårt att undvika karaoke om du umgås med thailändare något sånär regelbundet (eller har en flickvän som rockar alla singstar-låtar). Därför hamnar jag nu med jämna mellanrum på karaoke-tillställningar, senast med jobbet. För inte så länge sedan var det personalfest och vad är ett mer givet inslag på en personalfest i Thailand än karaoke? Självklart bjöds det både på allsång, trubadur och karaoke, som sig bör på en anständig fest här i land of smiles.
Vad som är mest fantastiskt i karaokesammanhang, och aldrig upphör att förvåna mig, är det föråldrade utbudet av västerländska sånger på alla, jag menar alla karaokeställen. De thailändska sångerna säger mig av förklarliga skäl inte ett skvatt, och av de artister som kvarstår att välja mellan finns oftast 4 non Blonds (whats up), Natalie Imbruglia (torn), Emilia (!) (big big world) , Soul Asylum (runaway train), Ace of Base (the Sign), samt såklart 90-talskungen Bon Jovi (its my life). Ja ni fattar, det är tidigt 90-tal för hela slanten. Jag har mer eller mindre frivilligt hamnat på ett antal olika ställen vid det här laget och det är extremt sällsynt att hitta en (västerländsk) sång skriven senare än 1997.
Jag undrar i mitt stilla sinne var detta musikhaveri inleddes. Min gissning är att en thailändare någon gång runt 1994 hittade en Walkman och ett antal kasettband på stranden på Koh Pha-ngan (ägaren, en britt, hade helt enkelt glömt hela rasket där i villervallan som uppstod när han för första gången i sitt liv fick syn på en Ladyboy). Thailändaren tog sin nyfunna Walkman och kassetterna, sprang för livet och spelade sedan väl i trygghet av innehållet, vilket sedan lavinartat spred sig över thailands karaokebarer. Och där är vi än idag, listorna har inte uppdaterats sedan dess och det finns inte en enda godtagarbar orsak till det annat än att folk nöjer sig med detta urusla utbud. Det känns lite som om musikscenen i Thailand stått stilla sedan 1990-nånting. Och det, kära ni, är en hemsk tanke.
För att motbevisa teorin ovan snackade jag ”lite musik” med en av mina (thailändska) kollegor, vi kan kalla honom B, inför den då stundande personalfesten. B spelar och sjunger i ett thailändsk metalband vid sidan av jobbet, kan namndroppa de mest obskyra B-sidor och är helt enkelt insatt musikaliskt. Han var såklart laddad inför helgens personalfest och berättade att han skulle toppa festen med att framföra ett par låtar. Och mycket riktigt, på personalfesten satte sig B på scenen med sin gitarr och stämde upp till allsång. Vi lyssnade och sjöng såklart ”Whats up” av 4 non Blondes...
Självklart ska även du få möjligheten att fräscha upp minnet av denna gamla klassiker, enjoy:
90-talet är vackert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar